'

Dom flesta av er har antagligen en pappa, en mormor, en farfar...
De har inte jag, min farfar har jag inte ens träffat för han dog i en hjärtinfarkt tror ja de va, innan ja föddes.

Men när jag var 6-7 kanske, hamnar min pappa på sjukhus. Han opereras, och åker in o ut på sjukhuset o va sjukskriven från jobbet.
Han hade fått cancer. Ja kommer inte ihåg när ja fick reda på att de va just de, men ja kommer ihåg när ja fick veta att han inte skulle klara sig.

Vi hade vart på sjukhuset o mamma o pappa hade pratat me nån läkare medans vi satt utanför o typ spela spel.
När dom kom ut grät dom eller man såg iaf att dom hade gråtit, men när ja frågade varför försökte dom le o sa att vi skulle ta de när vi kom hem ist.
Då, när vi kom hem, satt vi alla i sofforna och dom berättade de. Att pappa skulle dö.
Vi grät allihoppa o alla ville sitta i mammas knä medans pappa satt helt ensam i andra soffan. Vet inte vrf alla ville sitta me mamma, de va som om vi typ va rädda för honom lr nått. Men sen tyckte mamma att ja skulle sätta mig där så då gjorde ja de.
Det var som ja kan komma ihåg första gången ja såg min pappa gråta...

Sen efter ett tag fick han vara hemma ist o fick sjukvård här hemma.
Han hade en sjuksäng här hemma, och personal som kom på dagarna.
Men sen, på slutet, så kunde han varken skriva eller prata. Han låg bara där.
Sen, den 12 juni 11 på kvällen 2007 kom mamma upp o sa att han hade gått bort.
Farmor bodde hos oss då och alla gick ner o ställde sig vid sängen.

De kändes hemskt, va svårt att förstå att jag aldrig mer skulle få träffa honom, aldrig prata me honom, inte kunna äta hans goda mat, och allt annat som hade vart så självklart! De va ju lixom min egen pappa som jag aldrig mer fick träffa!!
De e fortfarande svårt att förstå, o ja tänker fortfarande så, att ja aldrig får träffa honom...
De va hämskt att ja skulle behöva växa upp utan min pappa, de borde ingen behöva göra!

Sen i våras, i maj, gick även min mormor bort. Även hon i cancer.
De va samma sak där, in o ut på sjukhus och olika avdelningar, men här gick de fortare, bara ett halvår, för pappa tog de ca 2 år tror ja...

Sen i maj, när ja va i skolan o hade elevens val, ringde mamma från Karolinska o sa att mormor va dålig.
Min gudmor kom o hämtade mig o körde mig o min lillebror till Karolinska.
Där låg mormor me nästan hela släkten runt sig o hon va typ inte kontaktbar.
Men hon levde, hon andades.
Sen gick ja o mina syskon o nåra andra ner o åt lunch o när vi kom tbx grät alla o ja förstod direkt.
Ja satte mig, men grät inte, inte förns vi skulle gå o ja ville röra henne en sista gång. Hennes hand va alldeles kall o så hade den aldrig känts förut. Då grät jag.

De va samma sak här, ja tänkte likadant. Ja skulle aldrig mer kunna äta hennes goda pankakor, hennes goda köttgryta, aldrig mer kunna komma ut till ljusterö så står hon o vilnar o kramar mig o säger "va stor du har blivit" och "se så smal hon e!" (de sa hon alltid när ja hade smala jeans på mig).

När folk frågar saker om pappa eller mormor, försöker ja le för annars känns de som ja ska börja gråta, ja hatar att prata om de. För vissa känns de bättre då, men inte för mig.

Förlåt att de blev långt, men ja vill att ni ska förstå o inte ta nått förgivet för de kan hända vem som helst.

Har ingen bild på mormor här på ipoden...:(